Den här lilla tjejen kan konsten att roa sig, det kan alla hennes leksaker intyga. En sandig boll var tydligen mycket frustrerande för hur kul är det att få sand i munnen? Nog hade denna bildserie varit roligare att få på film men nu var det bara kameran som fanns till hands så det blir lite enformigt motiv. Men ikväll ska vi träna lydnad tillsammans med syrran Maja så då lovar jag mer variation på bilderna!

Lotus är en rolig prick. När han var liten valp så tyckte han att det var onödigt att bada tassarna ens. När Lexus kom sommaren efter med sin extrema vattenpassion så tyckte väl Lotus att det var ännu värre att vara i vattnet med en plaskande, skvättande och bråkig säl, dvs Lexus. Men – undrens tid är inte förbi, numera har Lotus minst lika stor vattenpassion som Lexus fast den ter sig på ett lite annorlunda sätt.

Lotus har hittat sin egen stil helt enkelt, han vet hur man chillar bäst i vatten. När vi kommer till vatten så är Lotus först i, men han simmar inte ut. Han springer och ställer sig i vattenbrynet och därifrån går han inte upp förräns vi går hem igen. Han tar gärna en simtur eller två om man kastar något apporteringsbart, men bara om inget annat vilddjur kastar sig efter för då får det vara. Lotus håller sig hellre till mer stillsamma aktiviteter…

Som att plaska lite…

Och dyka!…

Och att undersöka havets skatter…

Om det fanns en hundsnorkel så skulle Lotus behöva en sådan. Och gärna simglasögon oxå.

Lotus vill aldrig sluta bada, inte ens om det är iskallt så lämnar han vattnet med tassarna.

Det kvittar om det går folk förbi på stranden, Lotus lämnar inte sin position. Man kan knappt locka upp honom med korv ens. Och när man ska gå upp då ser han såhär sur ut. Vi har testat att träna honom att vara på stranden oxå men då tjuter han och är helt spänd i kroppen samtidigt som han skakar och har blicken fäst på vattnet, han är som besatt så numera låter vi honom vara för han går ju bara och plaskar och har sig utan att störa någon. ♥

Och ps. kul att så många tittar in på sidan varje dag, trots att jag är världssämst på att uppdatera.

Okej, nu är jag tillbaka från något som kännts som rena helvetet. Jag har fått astmasymptom till följd av min pollenallergi och jag har fått andningsbesvär från och till i korta perioder under juni. Det har bara handlat om någon halvtimmes kippande efter luft men nu de två senaste dagarna med denna hettan har det snarare varit tvärtom, andningsbesvär dygnet runt med halvtimmesperioder då jag kunnat andas normalt. Ni kan ju tänka er hur svårt det är att sova. Så det var inget annat att göra än att ringa vårdcentralen idag och åka in för första gången på 6 år. Men nu kan jag iallafall andas utan problem, med hjälp av en arsenal av diverse inhalatorer, nässpray, ögondroppar och tabletter. Jag tänker inte ens berätta vad det stod på apotekskvittot.

Jag har fortfarande inte visat midsommarbadbilderna, men det kommer! Poppel får egentligen inte ha pip-bollar för det har Martha sagt att hon blir för galen av, haha! Så vad gör man då, man nickar och håller med sin uppfödare och lovar att sluta med sådana fast man egentligen inte tänker sluta med sådana. Lite pinsamt när fuskandet kommer med på bild bara! Och ja, hon har pip-bollen i munnen samtidigt som hon sliter i Lotus nackskinn på översta bilden, hur hon nu lyckas med det.

(Ps. Martha, jag har slutat använda pip-boll i lydnadsträningen…ibland, haha!)

Åh, kattungar är så mycket sötare än hundvalpar…tror jag. Varför ska jag vara allergisk mot katter?

Midsommarhelgen har vi spenderat i Strömstad på västkusten och flocken är åter igen samlad. Poppel hade saknat sina storebrorsor, inte så att hon saknat dem för att hon tycker om dem utan för att hon inte haft någon att göra livet surt för. Så det har hon sysselsatt sig med nu, bråka och stöka med dem. ”Stackars” Lotus ska få följa med oss hem till Märsta imorgon medans husse och Lexus ska stanna i Skara 1½ vecka till för att jobba och kastreras. Det sista gäller enbart för Lexus dock…

Lotus ska trimmas när jag kommer hem, han börjar bli tuffsig igen så jag tror att jag ska våga ställa trimmern på det kortaste. Och sen gäller det att borsta borsta borsta varje dag så att hans päls blir bra när den växer ut igen. Det har jag inte gjort nu och då verkar det bli dreads av alltihop.

Bilderna i inlägget har jag tagit uppe på de höga klipporna som alla icke-norrlänningar (dvs alla utom jag) kallar för berg. Annars har jag en hel drös med bilder på badande hundar eftersom det var huvudaktiviteten under helgen. Men mer om det i nästa inlägg. Jag måste även komma ihåg att filma en snutt på Poppels ”utställningstrick”, det är jättehäftigt!

Nu är jag fattig, Poppel är anmäld till sin första utställning i unghundsklass och till working test och inofficiell utställning på Tollarspecialen.

Dum som jag är så kollade jag upp utställningsdomaren efter att jag anmält och betalt och såg att han varit väldigt frikostig med tvåor till tollare han tidigare dömt, tollare som nu är champions. Fasen, tänkte jag, men nu har jag kommit fram till att det ändå kan gå bra. Jag är inte rädd för en tvåa, vi har ju faktiskt en fin trea redan.

Working test, huumm. Man kan alltid dra sig ur! Det känns som att det enda mina tävlingsnerver klarar av är utställning, kanske borde skaffa mig en sådan ras istället. Jag vet ju precis vad det skulle bli för ras oxå…tål att tänkas på efter att vi varit och gjort bort oss på specialen i augusti.

Helgens jaktinternat spenderades till största delen som på bilden ovan – under ett paraply. Det regnade konstant utan uppehåll under båda dagarna, helt galet. Av den anledningen så innehåller mitt minneskort bara ett fåtal bilder av dålig kvalitet till skillnad mot om det skulle varit fint väder då det hade varit fullsmockat med snygga apporteringsbilder.

Men med eller utan bilder så gick det ändå riktigt bra för alla deltagare och inte minst för Poppel som jag verkligen är imponerad av.

Jaktinternatet var anordnat av Niklas och Sussi för Tollarklubbens östra svealands distrikt och instruktörer var Sanna och…

…Mariette som har de smått fantastiska kullsyskonen Sniffa och Twist. Det var alltså bara tollare med på kursen och det var ju såklart extra roligt.

Övningarna var många under helgen men tonfallet låg på att man hela tiden skulle ”jobba bakåt” för att stilla något av den iver våra tollare alla besitter. Poppel var faktiskt inte alls så hetsig som hon brukar, hon visade mig att när det är arbete som gäller så är hon knäpptyst och väldigt fokuserad. Det mesta fungerade klockrent med henne på den nivån vi är och är inte det lite typisk när man går kurs. Många av de problem vi kämpar med hemma visade hon ingenting av och då är det ju inte så lätt att få hjälp med det, men jag lärde mig ändå en hel del från att lyssna på andra. Och vi har fått med oss en massa mycket bra övningar!

Det var bara på viltstationen som det strulade till sig lite. Det gick ut på att Mariette skulle smyga ut och gömma fågeln och sedan ta ett kliv åt sidan för att signalera till föraren när hunden tog fågeln. Det var meningen att hundarna skulle uppleva det som spännande och bli nyfikna men Poppel tyckte det var spännande – läskigt så hon vågade inte ta sig ut förbi läskiga ”tanten i hatt” och hämta den dyblöta anden. Övningen var det absolut sista vi gjorde så jag tror det var en kombination av trötthet och spökålder som gjorde att hon betedde sig knasigt. Men vi fixade fram en torr duva och gick till ett annat område för att hon skulle få lyckas och det gjorde hon med bravur, snyggt grepp och perfekt avlämning. Hon fick även göra om på det ”läskiga” området och då gick vi ut tillsammans och la ut duvan så fick hon hämta den där oxå.

Kort sagt, jag är mycket nöjd med helgen, trots vädret.

Jag älskar de där små prickarna på Poppels pussmun. Ser ni vad mycket skägg hon har, hon har mustasch oxå som syns bättre ur en annan vinkel. Om man tittar noga så ser man att hon har en kal fläck på hakan. Hon skrapade upp hakan på någon av sina turer i skogen och kom tillbaka helt blodig, men nu är det läkt och fint, bara pälsen som ska komma tillbaka.

Hittegods från ängen – en cricketboll. Den är stenhård.

 Jag har fotat med mitt ”kortaste” objektiv idag, ett 55 mm. Man får till riktigt kort skärpedjup eftersom bländartalet (f-talet) går ner till 1,6. Fördelen med det är att bländaren har stor öppning och släpper alltså in mer ljus, och dessutom så skapar det sånt där snyggt ”sudd” i bakgrunden. När skärpdjupet är så kort får man även tydligt ”sudd” i förgrunden eftersom fokusområdet är så smalt. Men ljuset är ju ändå viktigast för fotografen och nedanstående bilder från vår lilla odling är fotade med slutartiden 1/2500 sek, riktigt riktigt snabbt med andra ord och de är helt oredigerade. Tyvärr så tycker jag inte att den här tekniken med stor bländaröppning fungerar så bra när man ska fota snabba hundar eftersom fokusområdet blir betydligt smalare och autofokuseringen sällan hänger med då! Men å andra sidan så fotar jag ju mest stilleben så…

Alltså, vill man ha snygga bakgrunder så ska man satsa på ett litet bländartal, vilket ger kort skärpdjup och stor bländaröppning.

Sallad, något tätsådd!

Sockerärtsplantan har väldigt fina blad.

Hoppas inte myrorna äter upp mina jordgubbar som de gjorde förra året!

Poppel har en favoritlåda. Egentligen har hon två favoritlådor, men detta är favoritlådan i köket.

Här är anledningen…

Poppel blir helt salig när den öppnas minst två gånger om dagen eftersom hennes mat oxå förvaras i lådan. Egentligen så äter ju mina hundar färskfoder som förvaras i frysen men nu i sommar får de äta torrfoder. Färskfodret kommer i frysta 1-kilos klumpar och våra tre vovvar äter en sådan om dagen – tillsammans, så det blir alltså lite knepigt att dela dessa nu när jag bara har Poppel hemma. Fast det kvittar vad det är för mat, Poppel skulle lika gärna äta om skålen vore fylld med sallad.

Idag var det dags för påfyllning utav lådan så Poppel fick själv välja dagens snack. Det blev ett så kallat tandstensben som luktade både mest och bäst. Dessa ben är de hårdaste jag hittat i kategorin men Poppel smaskar ändå i sig det i ett nafs. Är det bara jag som fått för mig att eventuell tandsten bäst tas bort med ett hjälp av ett hårt ben istället för ett mjukt? Fast säkert är det nog så att benen till största del bara förebygger och inte tar bort själva tandstenen. Poppel har ingen tandsten alls, men man går ju på all reklam om hur bra dessa ben är!

Idag har vi varit på Engsö och hälsat på Linda & Tindra, och Hanna som oxå var där. Vi har tränat apportering och lydnad i den fina naturen där!

Jag har testat lite olika metoder för stoppsignal på Poppel men jag vet fortfarande inte riktigt vilken jag ska fortsätta med för att få bästa resultat. Och vi gjorde några markeringar i megahögt gräs oxå, jag såg bara Poppels svans när hon sprang runt och letade. Markerar gör hon faktiskt riktigt bra nu, men det var såklart inte jättelätt att hitta dummyn i gräset när man har en oerfaren näsa som sitt enda medel. Fast jag är ändå nöjd över hennes arbete med vinden, det blåste rätt bra idag så man såg tydligt hur hon ringade in vittringen med hjälp av vinden.

Sedan var det då lydnaden, men där lekte vi mest och hade skoj. Jag gillar Poppels attityd nu även om inte huvudet alltid är på skaft. Poppel skulle aldrig banga lydnadsträning! Nu har även ingångarna blivit mycket bättre, och det utan särskilt fokuserad träning på dem alls. Sånt gillar jag – det ska bara gå

KänguruPoppel – alla fyra tassar i luften är hennes stil.

Ja, och sist men inte minst. Poppel har varit i sin första catfight och fått sin första ass-whopping. Lilla damen var lite väl kaxig mot stora damen och då gick det som det gick. Gissa vem som vann?